Supporterverksamhet
Den aktiva supporterverksamheten inom Alfredshem/MoDo har haft olika karaktärer genom åren, supporterklubbar har kommit och gått och graden av organisation har skiftat. Denna text är ett försök att sammanställa hur den har sett ut genom årtiondena, utan någon form av favorisering av någon tidsperiod eller gruppering.
1920-tal till 1940-tal
Under dessa årtionden är Alfredshems IK främst en angelägenhet för de som bor i Hörnett och i hög omfattning dessutom arbetar på bolaget MoDos massafabrik i området. I den omfattning resor sker är det på eget bevåg till matcher mot motståndare i närområdet, eller om möjlighet ges att åka med laget till bortamatch, till exempel sker vissa båtresor till orter längs kusten. Matcher för fotbolls- och ishockeylag lockar sällan mer än några hundra åskådare på hemmaplan.
Exempel på att supporterkultur i någon form existerade lokalt på denna tid finns dock. I Torbjörn Anderssons mastodontverk om den svenska fotbollens kulturhistoria nämns Friska Viljors resa till DM-finalen i fotboll i Sundsvall år 1925, där de 2 bilarna med spelare åtföljdes av 55 proppfulla bilar med supportrar.
1950-tal till 1960-tal
Under dessa årtionden etablerar sig ishockeyn som dels den starkaste sektionen i föreningen, dels den starkaste lagidrotts-spelaren i hela landskapet Ångermanland. Intresset för det man håller på med, under ledning av Carlabel ”Kabben” Berglund, växer dramatiskt. Som en reflektion av detta låter även Örnsköldsviks Allehanda ”Kabben” skriva en egen återkommande kolumn om klubben och sporten i stort. Åskådarsiffrorna på hemmaplan går från 200-400 åskådare per match på 1940-talet till att passera 1 000-strecket i mitten av 1950-talet. När sedan MoDo i mitten av 1960-talet börjar bli konkurrenskraftiga i toppen av högsta serien sätts publikrekorden på hemmaplan genom alla tider för klubben:
- 9 153 utomhus, mot AIK i sista grundseriematchen 1964
- 8 778 inomhus, i en slutspelsmatch mot Brynäs 1965.
Samverkande med den starkare sportsliga styrkan för Alfredshem är även högkonjunkturen i samhället och framväxten av privatbilismen. Det blir i mycket högre omfattning möjligt för folk i andra orter i Ångermanland att åka och se matcher på hemmaplan, eller för folk i Övik att stuva in ett kompisgäng i bilen och åka och se på matcher på bortaplan. Dessutom började privata bussbolag att anordna resor till MoDos matcher på bortaplan senast på 1960-talet. Väl på plats på bortaplan fanns vare sig sektioner eller anvisade platser för bortasupportrar, utan man ställde sig på den plats man kände för, mitt bland eller mer avskilt från hemmasupportrar på arenor som allt som oftast utgjordes av 100% ståplatser. Skärmytslingar mellan enskilda supportrar förekom givetvis i en sådan miljö, men inte i format av grupperingar som aktivt sökte våld.
Generellt på svenska läktare var graden av influenser från utlandet låg vid denna tidpunkt, de ramsor som förekom var ofta av karaktären ”talkörer” i stil med de ramsor som finns avbildade på plakaten här ovanför från 1962. Ett karaktäristiskt svenskt sätt att heja, som har sitt ursprung från fotbollslandskamper på 1910-talet och som idag nog ses som en ganska timid form av läktarkultur. Just ramsan ”Heja grabbar – friskt humör – det är det som susen gör – heja, heja, HEJA!” tillkom genom en tävling inför landskampen mellan Sverige och Danmark på Stockholms Stadion, 1916. Det vinnande tävlingsbidraget skrevs av skådespelaren Axel Hultman som sedan agerade hejarklacksledare under matchen där Sverige för första gången någonsin slog Danmark i fotboll.
Formatet för svensk läktarkultur under fem decennier framåt var därmed satt. Under Fotbolls-VM 1958 retade detta dock upp ett antal motståndare till Sverige. Talkörerna leddes av hejarklacksledare med megafon och svensk flagga som fick hela arenor att följa med i hejaropen för Sverige.
Efter semifinalen mot Sverige som Västtyskland förlorade ledde stämningen på läktarna (och utvisningen av Erich Juskowiak) till en mindre diplomatisk kris. Västtyska tidningar anklagade ”De svenska oväsenkonstruktörerna” för att ha uppmuntrat till ”hatiska utbrott” mot tyskarna. Det finns exempel på svenska turister och affärsmän på genomresa genom Västtyskland med svenska registreringsskyltar på bilarna som fick sina däck sönderskurna under ett tag framöver, efter VM. Detta alltså på grund av svensk läktarkultur från 1916 med ”friskt humör som susen gör”.
Vad det gäller just hatiska utbrott kunde det gå hett till redan på Kempevallens uteläktare. En tidig skandalmatch spelades söndagen den 16 december 1962, mot länsrivalen Wifsta/Östrand. Enligt domarrapporten hade både W/Ös landslagsspelare Bert-Ola Nordlander och domaren Runo Hallberg (bördig från Domsjö, men då boende i Umeå) blivit sparkade av publiken på väg till omklädningsrummet och stämningen varit hätsk på läktarna. Enligt Expressen och framför allt Hallberg skulle ”Kabben” ha varit drivande i hetsen. En viss parallell kan dras till en match mot Djurgården 36 år senare här, även om de fysiska överfallen från publik mot spelare och domare ej skedde vid det tillfället. Värt att nämna här är att vägen från rink till omklädningsrum på denna tid gick via en trappa förbi läktaren, upp till Röda Villan, endast avgränsat med ett rep från åskådarna.
År 1969 startade Lars-Gunnar Björklund ”Tipsextra” med direktsänd engelsk ligafotboll i Sveriges Television och öppnade därmed ett fönster mot läktarkulturvärlden som skulle förändra mycket på svenska läktare under de kommande årtiondena. På engelska läktare hade det sjungits kollektivt ända sedan slutet av 1800-talet, sammanflätat med landets Music Hall-kultur. Nere i Jugoslavien grundade supportrar till Hajduk Split gruppen Torcida Split år 1950, med inspiration från läktarkulturen under fotbolls-VM samma årtal i Brasilien. Namnet kommer från det brasiliansk-portugisiska ordet för supporter. Torcida Split anses allmänt vara den äldsta supportergrupperingen i Europa och blev en förebild för den ultraskultur som först fick spridning runt Medelhavet och sedan påbörjade en långsam vandring norrut.
Vill man förstå svensk läktarkultur av idag behöver man ha viss koll på dessa tre ”ben” för att första dess komplexitet och kanske också varför det finns så många åsikter om vad läktarkultur borde vara. Alla tre har påverkat varandra i Sverige, och det genuint svenska benet har faktiskt varit avskytt i utlandet under en period.
1970-tal
Vid årtiondeskiftet till 1970-tal får Kempehallen sina första sittplatser och den tidigare helt ståplatsdominerade hallen blir nu uppdelad i två långsidor med cirka 2 400 sittplatser och en stor ståplatskurva för drygt 3 000 åskådare samt en mindre ståplatshylla för cirka 2 000 åskådare. Här kommer alltså en första fysisk indelning av olika slags åskådare, och här ligger väl också grunden för att bygga identiteter kring olika typer av supporterskap.
I mitten av 1970-talet började framförallt Hammarby att utveckla en egen läktarkultur i Stockholm, kring sina fotbollsmatcher på Söderstadion. Detta med sång till kända melodier, skapande av egna flaggor, banderoller samt att man sökte sig till en viss sektion om man var intresserad av att delta. Denna utveckling mynnar sedan ut i bildandet av Bajen Fans år 1981. Även i de 2 andra stora stockholmsklubbarna växte sig läktarkulturen allt starkare under andra halvan av 1970-talet och i deras fall hade också ishockeyn en mer framträdande roll. 1981 blev grundandeåret även för Black Army och Blue Saints.
Under den andra halvan av 1970-talet tar en ny generation över i klackledandet även i Kempehallen. Den förste klackledaren av lite ungdomligare snitt blir Janne Holmgren, som tar sig ner framför ståplats någon gång mellan 1976-78 och han följs sedan av Håkan Holmström samt Sam Forslund. En av denna grupps många förtjänster är sättande av ”öka-kämpa” som en klassisk MoDo-ramsa som får med sig hela hallen, ännu idag. En tidig mycket stor bortaresa genomförs den 10 mars 1977, till en direkt avgörande match mot AIK om en slutspelsplats. Hela sju bussar avgår från Övik mot Hovet, där Kabbens son Bo sätter det sista målet i tom bur.
Man fick även vara med om att organisera den dittills mest långväga supporterresan två år senare, när laget för första gången tar sig till SM-final och den avgörande matchen kom att spelas på neutral plan i Scandinavium i Göteborg. Ett antal bussar beger sig 87 mil bort, den 27:e mars 1979, för att plocka hem föreningens första SM-guld. Om författaren av dessa rader har ett önskemål till denna text så är det att få tillgång till bilder från denna resa, för publicering här i texten.
1980-tal
Med det sena 1970-talets framgångar i ryggen bildas MoDo Wings (eller ”MoDo:s Wings”, stavningen varierar i dess egna texter) som MoDos första renodlade supporterklubb på tidigt 1980-tal. Namnet har givetvis koppling till vingen på magen som tillkommer i samband med Flygvapnets stora sponsring av MoDo.
Wings var en fullvärdig supporterklubb av dagens mått, med medlemsavgifter och -kort, med bortaresor och hejarklacksledare (eller capo, som många hade sagt idag), ramsskapande och en tydlig fysisk närvaro i hallen, under en banderoll med klubbens namn. Klackledare under denna period var oftast Håkan Holmström och Sam Forslund. Wings använde i sin kommunikation ett tydligt fokus på att arbeta mot droger och att anordna nyktra aktiviteter för unga supportrar. Bland annat genomfördes samarbeten med fritidsgårdar runt om i Örnsköldsvik kring bortaresor och andra aktiviteter. Detta är inte svårt att förstå, speciellt inte med tanke på nykterhetsrörelsens starka position i Örnsköldsvik under lång tid och ambitionen kring detta ska inte ifrågasättas från klubbens sida, men att aktiviteter som till exempel bortaresor verkligen var såpass nyktra som man ville att de skulle framstå i kommunikationen, skall det läggas in en reservation kring.
1982 anlitar Hammarby sambaorkestern ”Hägersten Hot Heaven” i samband med deras fotbollslags SM-slutspel. MoDo är inte sämre och i Kempehallen dyker ett gäng från Mellansels Folkhögskola upp under säsongen 1982-83 och spelar sambamusik på både hemma- och bortamatcher. Ett fenomen som sedan blir ganska spritt i Sverige under 1980-talet.
Säsongen 1982-83 avslutas med en nervkittlande kvalserie och i sista matchen spelas en direkt avgörande match mot det nya poplaget från Luleå. Precis som i Umeå hade man slagit ihop två existerande föreningar på basis av tanken att man borde vara lite bättre än vad man faktiskt var och försökt skaffa sig en ny, fräsigare och ungdomligare image. Lag från södra Sverige fick sedan under sent 1980- och tidigt 1990-tal utstå omdömen om att vara ”poplag”, men två av de tidigaste exemplen är absolut Luleå och Björklöven. I Luleå gick föreningen under de första två åren under det måttligt vackra namnet GroKo Hockey. Precis som i Timrå (”W/Ö”, ”WÖF”) gjordes senare ett strategiskt namnbyte till kommunens namn.
Resan till Luleå är den största som gjorts vid detta skede och når någonstans mellan 6-9 bussar. Matchen slutar med seger för MoDo och förnyat elitseriekontrakt. Resan och matchen är ett stort minne för många supportrar födda på 1960- och 50-talet och segern firades rejält. Efter match inträffar ett antal skärmytslingar och stämningen var hätsk, en del av historien som bör vara med. Tyvärr lyckades dock inte det sportsliga förfallet hejdas med denna seger, utan ett år senare åkte MoDo ur högsta serien för första gången på 22 år. MoDo Wings lever vidare under ytterligare ett antal år och är förutom resor även aktiva med så vitt skilda aktiviteter som att arrangera en konsert med MoDoiten Torsten ”Totta” Näslund från en scen på lilla stå under en periodpaus, monterandet av saftblandare under taket som skulle användas vid MoDos entré på isen (introt med nedsläckt hall härstammar alltså från mitten av 1980-talet i Kempehallen), serverande av glögg till adventsmatcher, lotterier som subventionerade resorna med mycket mera.
Hur det än var med aktiviteten fram till och med återkomsten i Elitserien till säsongen 1985-86, så ebbar Wings aktivitet ut, under andra halvan av 1980-talet och det blir allt glesare och tystare under den MoDo Wings-banderoll som hänger kvar på kortsidesväggen ända till säsongen 1989-90. Vingen på MoDo-spelarnas mage försvann med Flygvapensponsringens avveckling, sommaren 1985.
1990-tal
Det är dock tydligt att föreningen MoDo vill ha ett starkare publikstöd och i klubbtidningar vid juluppehållet 1989 går dåvarande tränaren Ulf Thors ut och önskar detta aktivt från publiken. Inför säsongen 1990-91 bildas så The Reds, som i sina första styrelseupplagor även har med Håkan Holmström från Wings. Satsningen leder till en vitaliserad stämning i Kempehallen, samtidigt som positiva tongångar sprider sig kring föreningens starka juniorkullar födda på 1970-talet som börjar ta för sig i a-laget.
The Reds ställer sig i motsatt hörn av ståplatskurvan, i jämförelse med Wings. Värt att nämna här är att det då finns en kortlivad sittplatssektion mitt på stora ståplatskurvan under säsongerna 1990-92, som gjorde en central placering av klacken omöjlig vid Reds grundande. När sittplatsstolarna mitt i den stora kurvan plockas bort igen under sommaren 1992 så är det en ny verklighet som publiken kommer tillbaka till. 1973-generationen blir allt tydligare något av det största som hänt föreningen. Flera junior-SM-guld har redan tagits under perioden 1990-92 och under hösten 1992 når a-laget flera gånger serieledning. Stora resor genomförs till Leksand, Gävle, Luleå, Stockholm och tydliga visuella kännetecken under denna tid är den stora overhead-flaggan som vecklas ut över klacken vid varje hemmamål, ett utökat användande av flaggor och ovanför klacken hänger gastutan som omväxlande spelar La Cucaracha/In The Summertime. Innan någon får nostalgiska tankar kring att återinföra det sistnämnda så ska det nämnas att gastutor av detta slag är förbjudna i svensk ishockeys säkerhetsregelverk sedan många år tillbaka.
Klackledarrollen var inte lika visuellt tydlig som under Sam Forslunds och Håkan Holmströms dagar i Wings, istället var det en kärngrupp av personer inne i klacken som startade ramsorna och fick folk att hänga på.
MoDo blir, med undantag för någon säsong, mycket hemmastarka under 1990-talet. Publiksiffror på över både 5 000 och 6 000 registreras vid ett antal tillfällen på grundseriematcher och slutspelet 1994 blir sinnebilden för förvandlingen, där MoDo går fram till ledning med 2-0 i matcher (och dessutom 1-0-ledning i den tredje finalen i Malmö efter den första perioden).
Rivaliteten under denna tid finns till viss del med Luleå (38 mils avstånd från Övik), men den tydliga kulturella motståndaren under det tidiga 1990-talet var Percy Nilssons Malmö IF (115 mils avstånd).
Under perioden 1990 till 1999 möter man dem i: Allsvensk final 1990 (förlust med 0-3 i matcher), SM-kvartsfinal 1993 (förlust med 1-2 i matcher), SM-final 1994 (förlust med 2-3 i matcher) samt SM-semifinal 1999 (slutligen en vinst med 3-1 i matcher). Att värvningsbygget MIF sedan visade sig ha skaffat flera av de tongivande spelarna (bland annat MoDos Timo Blomqvist) genom ett avancerat upplägg där man undvek att betala sociala avgifter kryddar historien ytterligare i efterhand. Inte bara berövade man MoDo sportsliga framgångar, tongivande spelare och framställde sig själva som ”rika”. Man ljög, fuskade och skaffade sig maktförhållanden som inte hade grund i ett lagligt sätt att bedriva elitidrottsverksamhet.
Percy Nilsson sa att det var för mycket ”sport i idrotten” och det är nog en bra sammanfattning av vad rivaliteten mellan Malmö IF och MoDo handlade om under 1990-talet, men det handlade aldrig om att Malmö IF hade någon speciellt mycket högre omsättning än MoDo, ekonomiskt. Malmö tricksade, gick in i satsningar som man inte hade täckning för och Percy fick lösa ut dem ett antal gånger. MIF står med två SM-guld från 1990-talet, MoDo med noll för att man inte hade den skojar- och rufflarmentalitet som svensk ishockey varit fascinerad av under en lång tid, men också för att man valde mer ”sport i idrotten” och tog fram några av svensk ishockeyhistorias största spelare under 1990-talet, som sedan spelade största delen av sin karriär utanför MoDo.
En sida av myntet var hur Malmö IF skötte sin verksamhet, en annan var att många av de geografiskt närliggande lagen dels inte spelade i högsta serien under 1990-talet, dels var de alla nära ruinens brant och förlorade återkommande mot Husum i Division 1 Norra. Skellefteå åkte ur 1989 och återkom inte till högsta serien förrän 2006. Konkurs var nära och namnbyte till ”Skellefteå Stingheads” var på tapeten. Björklöven var uppe och vände några gånger, men utan att på riktigt vara ett lag för högsta serien, och med återkommande konkurshot efter dessa försök. En period med det fräsiga namnet ”Björklöven Lynx” och en turkos färg istället för grönt avverkades också under 1990-talet. Timrå – var inte ens ”Timrå” under en betydande del av 1990-talet utan spenderade flera säsonger som ”Sundsvall/Timrå” och ”ST Hockey”, innan detta projekt återigen splittrades och ”Timrå IK” återuppstod med a-lagsverksamhet under andra halvan av 1990-talet.
Denna röriga situation och avsaknaden av närliggande geografiska rivaler påverkade MoDos supporterkultur negativt. Möjligheten till stora resor mot riktigt närliggande rivaler var sällsynta och inget kollektivt byggande av historia sker med någon rival, såsom Skellefteås och Björklövens supportrar födda på 1970-talet gör i Division 1 Norra på 1990-talet. Timrås tydliga rivaler under den andra halvan av 1990-talet blir helt naturligt den tidigare fusionspartnern Sundsvall Hockey. Det här är viktigt att ha i bakhuvudet om man funderar på varför Reds kom att försvinna i början av 2000-talet efter en kort period under det märkliga namnet ”Reds Eagleshields”.
Att lokala rivaler hade behövts blir tydligt när en av få möjligheter till kort bortaresa dyker upp under hösten 1993, när Björklöven gör ett kort gästspel i högsta serien (de åker ner i Allsvenskan efter jul och sedan tillbaka till Division 1 Norra). Detta är alltså den enda bortaresan med under 30 mils enkel resväg som Reds kan anordna under hela perioden från jul 1989, då Skellefteå åkte ur, till hösten 1998 när Löven kom tillbaka för ett kort gästspel igen. Matchen blir som väntat välbesökt. Reds drar cirka 400 supportrar i de organiserade bussarna till Teg och väl på plats var i princip hela kortsidan full av MoDoiter. Motsvarande resa till Kempehallen av Green Devils genomförs med en buss. Uppenbarligen hade lövensupportrarna börjat längta tillbaka till andranivån och matcherna mot Skellefteå igen.
Utöver avsaknaden av stora bortaresor på nära håll så skadades också supporterkulturen lokalt av en aningen snorkig inställning mot läktarliv i allmänhet och att delta ”i klacken” i synnerhet. En skillnad i stämning mellan vardagsmatcher och helgmatcher kunde också ses. Från 1980-talet hade helgmatcherna nu flyttats från söndagar till att oftast spelas på lördagar, vilket gav möjlighet till intag av rusdrycker i något större omfattning, och därför också ett ”alibi” för att delta i ståplatslivet på helgmatcher som inte fanns där på vardagsmatcher. En äldre generation som varit med i Reds sedan tidigt 1990-tal flyttade över till sittplats i stor omfattning och yngre förmågor fick höra synpunkter om hur töntigt det var att stå i klacken. Här finns nog en större del av förklaringen till att Reds försvann på tidigt 2000-tal.
2000-tal