Supporterverksamhet
Den aktiva supporterverksamheten inom Alfredshem/MoDo har haft olika karaktärer genom åren, supporterklubbar har kommit och gått och graden av organisation har skiftat. Denna text är ett försök att sammanställa hur den har sett ut genom årtiondena, utan någon form av favorisering av någon tidsperiod eller gruppering.
1920-tal till 1940-tal
Under dessa årtionden är Alfredshems IK främst en angelägenhet för de som bor i Hörnett och i hög omfattning dessutom arbetar på bolaget MoDos massafabrik i området. I den omfattning resor sker är det på eget bevåg till matcher mot motståndare i närområdet, eller om möjlighet ges att åka med laget till bortamatch, till exempel sker vissa båtresor till orter längs kusten. Matcher för fotbolls- och ishockeylag lockar sällan mer än några hundra åskådare på hemmaplan.
Exempel på att supporterkultur i någon form existerade lokalt på denna tid finns dock. I Torbjörn Anderssons mastodontverk om den svenska fotbollens kulturhistoria nämns Friska Viljors resa till DM-finalen i fotboll i Sundsvall år 1925, där de 2 bilarna med spelare åtföljdes av 55 proppfulla bilar med supportrar.
1950-tal till 1960-tal
Under dessa årtionden etablerar sig ishockeyn som dels den starkaste sektionen i föreningen, dels den starkaste lagidrotts-spelaren i hela landskapet Ångermanland. Intresset för det man håller på med, under ledning av Carlabel ”Kabben” Berglund, växer dramatiskt. Som en reflektion av detta låter även Örnsköldsviks Allehanda ”Kabben” skriva en egen återkommande kolumn om klubben och sporten i stort. Åskådarsiffrorna på hemmaplan går från 200-400 åskådare per match på 1940-talet till att passera 1 000-strecket i mitten av 1950-talet. När sedan MoDo i mitten av 1960-talet börjar bli konkurrenskraftiga i toppen av högsta serien sätts publikrekorden på hemmaplan genom alla tider för klubben:
- 9 153 utomhus, mot AIK i sista grundseriematchen 1964
- 8 778 inomhus, i en slutspelsmatch mot Brynäs 1965.
Samverkande med den starkare sportsliga styrkan för Alfredshem är även högkonjunkturen i samhället och framväxten av privatbilismen. Det blir i mycket högre omfattning möjligt för folk i andra orter i Ångermanland att åka och se matcher på hemmaplan, eller för folk i Övik att stuva in ett kompisgäng i bilen och åka och se på matcher på bortaplan. Dessutom började privata bussbolag att anordna resor till MoDos matcher på bortaplan senast på 1960-talet. Väl på plats på bortaplan fanns vare sig sektioner eller anvisade platser för bortasupportrar, utan man ställde sig på den plats man kände för, mitt bland eller mer avskilt från hemmasupportrar på arenor som allt som oftast utgjordes av 100% ståplatser. Skärmytslingar mellan enskilda supportrar förekom givetvis i en sådan miljö, men inte i format av grupperingar som aktivt sökte våld.
Generellt på svenska läktare var graden av influenser från utlandet låg vid denna tidpunkt, de ramsor som förekom var ofta av karaktären ”talkörer” i stil med de ramsor som finns avbildade på plakaten här ovanför från 1962. Ett karaktäristiskt svenskt sätt att heja, som har sitt ursprung från landskamper på 1910-talet och som idag nog ses som en ganska timid form av läktarkultur. Just ramsan ”Heja grabbar – friskt humör! Det är det som susen gör – heja, heja, HEJA!” tillkom genom en tävling inför landskampen mellan Sverige och Danmark på Stockholms Stadion, 1916. Bidraget skrevs av skådespelaren Axel Hultman som sedan agerade hejarklacksledare under matchen där Sverige för första gången någonsin slog Danmark i fotboll. Formatet för svensk läktarkultur under fem decennier framåt var därmed satt. Under Fotbolls-VM 1958 retade detta dock upp ett antal motståndare till Sverige. Talkörerna leddes av hejarklacksledare med megafon och svensk flagga som fick mer eller mindre hela arenor att följa med i hejaropen. Efter semifinalen mot Sverige som Västtyskland förlorade ledde bland annat stämningen på läktarna till en mindre diplomatisk kris. Västtyska tidningar anklagade ”De svenska oväsenkonstruktörerna” för att ha uppmuntrat till ”hatiska utbrott” mot tyskarna. Bland annat skulle svenska turister och affärsmän på genomresa genom Västtyskland med svenska registreringsskyltar ha fått sina däck sönderskurna under ett tag framöver, efter VM. Detta alltså på grund av ”friskt humör som susen gör”.
Vad det gäller just hatiska utbrott kunde det gå hett till redan på Kempevallens uteläktare. En tidig skandalmatch spelades söndagen den 16 december 1962, mot länsrivalen Wifsta/Östrand. Enligt domarrapporten hade både W/Ös landslagsspelare Bert-Ola Nordlander och domaren Runo Hallberg (bördig från Domsjö, men då boende i Umeå) blivit sparkade av publiken på väg till omklädningsrummet och stämningen varit hätsk på läktarna. Enligt Expressen och framför allt Hallberg skulle ”Kabben” ha varit drivande i hetsen. En viss parallell kan dras till en match mot Djurgården 36 år senare här, även om de fysiska överfallen från publik mot spelare och domare ej skedde då. Värt att nämna här är att vägen från rink till omklädningsrum på denna tid gick förbi läktaren, upp till Röda Villan, endast avgränsat med ett rep.
År 1969 startade Lars-Gunnar Björklund ”Tipsextra” med direktsänd engelsk ligafotboll i Sveriges Television och öppnade därmed ett fönster mot läktarkulturvärlden som skulle förändra mycket på svenska läktare under de kommande årtiondena. På engelska läktare hade det sjungits kollektivt ända sedan slutet av 1800-talet, sammanflätat med landets Music Hall-kultur. Nere i Jugoslavien grundade supportrar till Hajduk Split gruppen Torcida Split år 1950, med inspiration från läktarkulturen under fotbolls-VM samma årtal i Brasilien. Namnet kommer från det brasiliansk-portugisiska ordet för supporter. Torcida Split anses allmänt vara den äldsta supportergrupperingen i Europa och blev en förebild för den ultraskultur som först fick spridning runt Medelhavet och sedan påbörjade en långsam vandring norrut.
Vill man förstå svensk läktarkultur av idag behöver man ha viss koll på dessa tre ”ben” för att första dess komplexitet och kanske också varför det finns så många åsikter om vad läktarkultur borde vara. Alla tre har påverkat varandra i Sverige, och det genuint svenska benet har faktiskt varit avskytt i utlandet under en period.
1970-tal
Vid årtiondeskiftet till 1970-tal får Kempehallen sina första sittplatser och den tidigare helt ståplatsdominerade hallen blir nu uppdelad i två långsidor med cirka 2 400 sittplatser och en stor ståplatskurva för drygt 3 000 åskådare samt en mindre ståplatshylla för cirka 2 000 åskådare. Här kommer alltså en första fysisk indelning av olika slags åskådare, och här ligger väl också grunden för att bygga identiteter kring olika typer av supporterskap.
I mitten av 1970-talet började framförallt Hammarby att utveckla en egen läktarkultur i Stockholm, kring sina fotbollsmatcher på Söderstadion. Detta med sång till kända melodier, skapande av egna flaggor, banderoller samt att man sökte sig till en viss sektion om man var intresserad av att delta. Denna utveckling mynnar sedan ut i bildandet av Bajen Fans år 1981. Även i de 2 andra stora stockholmsklubbarna växte sig läktarkulturen allt starkare under andra halvan av 1970-talet och i deras fall hade också ishockeyn en mer framträdande roll. 1981 blev grundandeåret även för Black Army och Blue Saints.
Under den andra halvan av 1970-talet tar en ny generation över i klackledandet även i Kempehallen. Den förste klackledaren av lite ungdomligare snitt blir Janne Holmgren, som tar sig ner framför ståplats någon gång mellan 1976-78 och han följs sedan av Håkan Holmström samt Sam Forslund. En av denna grupps många förtjänster är sättande av ”öka-kämpa” som en klassisk MoDo-ramsa som får med sig hela hallen, ännu idag. En tidig mycket stor bortaresa genomförs den 10 mars 1977, till en direkt avgörande match mot AIK om en slutspelsplats. Hela sju bussar avgår från Övik mot Hovet, där Kabbens son Bo sätter det sista målet i tom bur.
Man fick även vara med om att organisera den dittills mest långväga supporterresan två år senare, när laget för första gången tar sig till SM-final och den avgörande matchen kom att spelas på neutral plan i Scandinavium i Göteborg. Ett antal bussar beger sig 87 mil bort, den 27:e mars 1979, för att plocka hem föreningens första SM-guld. Om författaren av dessa rader har ett önskemål till denna text så är det att få tillgång till bilder från denna resa, för publicering här i texten.
1980-tal
Med det sena 1970-talets framgångar i ryggen bildas MoDo Wings (eller ”MoDo:s Wings”, stavningen varierar i dess egna texter) som MoDos första renodlade supporterklubb på tidigt 1980-tal. Namnet har givetvis koppling till vingen på magen som tillkommer i samband med Flygvapnets stora sponsring av MoDo.
Wings var en fullvärdig supporterklubb av dagens mått, med medlemsavgifter och -kort, med bortaresor och hejarklacksledare (eller capo, som många hade sagt idag), ramsskapande och en tydlig fysisk närvaro i hallen, under en banderoll med klubbens namn. Klackledare under denna period var oftast Håkan Holmström och Sam Forslund. Wings använde i sin kommunikation ett tydligt fokus på att arbeta mot droger och att anordna nyktra aktiviteter för unga supportrar. Bland annat genomfördes samarbeten med fritidsgårdar runt om i Örnsköldsvik kring bortaresor och andra aktiviteter. Detta är inte svårt att förstå, speciellt inte med tanke på nykterhetsrörelsens starka position i Örnsköldsvik under lång tid och ambitionen kring detta ska inte ifrågasättas från klubbens sida, men att aktiviteter som till exempel bortaresor verkligen var såpass nyktra som man ville att de skulle framstå i kommunikationen, skall det läggas in en reservation kring.
1982 anlitar Hammarby sambaorkestern ”Hägersten Hot Heaven” i samband med deras fotbollslags SM-slutspel. MoDo är inte sämre och i Kempehallen dyker ett gäng från Mellansels Folkhögskola upp under säsongen 1982-83 och spelar sambamusik på både hemma- och bortamatcher. Ett fenomen som sedan blir ganska spritt i Sverige under 1980-talet.
Säsongen 1982-83 avslutas med en nervkittlande kvalserie och i sista matchen spelas en direkt avgörande match mot det nya poplaget från Luleå. Precis som i Umeå hade man slagit ihop två existerande föreningar på basis av tanken att man borde vara lite bättre än vad man faktiskt var och försökt skaffa sig en ny, fräsigare och ungdomligare image. Lag från södra Sverige fick sedan under sent 1980- och 1990-tal utstå omdömen om att vara ”poplag”, men två av de tidigaste exemplen är absolut Luleå och Björklöven. I Luleå gick föreningen under de första två åren under det måttligt vackra namnet GroKo Hockey. Precis som i Timrå (”W/Ö”, ”WÖF”) gjordes senare ett strategiskt namnbyte till kommunens namn.