Historik

Vår klubb har över 100 år av historia som idrottsförening och över 80 år av dessa med ishockeyverksamhet. Till hösten 2024 inleder den sin 57:e säsong i högsta serien för herrar, varav två hittills slutat med SM-Guld. MoDo var dessutom den första föreningen med organiserad damishockey i Sverige, redan 1969, och har hittills ett SM-guld på damsidan. Vår ungdomsverksamhet har producerat några av de största spelarna i svensk ishockeys historia och har en uppsjö medaljer i de olika åldersklasserna. I den äldsta åldersklassen J20 har föreningen hittills spelat hem åtta SM-guld.

Hur stor vikt man som supporter vill lägga vid sin klubbs historia kontra nutid och framtid är självklart upp till den enskilde, men om du har ett intresse för historia och vill bygga upp din kunskapsnivå, hämta inspiration för att måla en flagga, komma på en ny ramsa eller bara vinna en diskussion på skolgården eller i fikarummet så ska dessa sidor fungera som en kunskapsbank. MoDos historia ska vara kul och tillgänglig för alla.

En större del av detta material har tidigare varit publicerat på sajterna modohjerta.org och MoDo Files.

Innehåll (kommer att läggas upp under säsongen 2024-25)

Sammanfattande historik för förening, sportslig verksamhet, arenor samt supporterverksamhet

Förhistoria

Platsen Hörnett, där vår klubb skulle komma att grundas, var under lång tid ett lantbrukarsamhälle utan stor industriell verksamhet. Under framför allt 1800-talet byggdes sågverk ut i stor skala längs denna del av norrlandskusten, oftast vid platser belägna där de stora älvarna hade sitt utlopp i Bottenhavet. Detta för att kunna flotta timmer längs med älvarna och utnyttja det strömmande vattnet för kraft. Samhällena vid kusterna växte och inflyttning från andra delar av Sverige tilltog. Vår supporterklubbs namn har således en tydlig koppling till vår regions historia och utveckling.

Vid 1860-talets början hade Hörnetts by fyra hemman med sammanlagt sex bönder. Byn var en del av den medeltida socknen Själevad när ett antal förändringar börjar ske i rask takt. År 1861 köper en handelsman från Gävle, Carl Alfred Fahlgren, ett av de fyra hemmanen i Hörnett. År 1862 bildades Själevads landskommun med ansvar för de borgerliga frågorna inom den tidigare kyrkliga sockenindelningen. På andra sidan Varvsberget får den 1842 anlagda köpingen ”Örnsköldsvik” status av köpingskommun. Det gick alltså en kommungräns över Varvsberget, vilket skulle komma att återspegla sig i vissa senare skeden i klubbens historia.

År 1864 genomförs laga skifte, vilket innebär att markägares jordlotter samordnades på ett mer effektivt sätt och byggnader oftast flyttades till de nya jordlotterna. För Carl Alfred Fahlgrens del innebar detta att hans byggnader nu flyttades till den plats där Domsjö Fabriker senare skulle komma att ligga. Området kom att kallas ”Alfredshem”, efter Carl Alfreds son ”Alfred”. År 1872 började Fahlgren bygga en ångsåg som fram till 1890-talet växte och Fahlgren kunde förvärva ytterligare två av hemmanen inom Hörnett.

På 1890-talet brann Fahlgrens såg vid två tillfällen, men herrgården och arbetarbostäderna klarade sig. Efter den andra branden 1895 gav Fahlgren upp, sålde hemmanen i Hörnett samt sina skogsfastigheter till en affärsman i Härnösand och flyttade själv till Stockholm. Egendomarna såldes sedan vidare till Mo och Domsjö AB, vilket även förvärvade ytterligare ett av hemmanen i Hörnett. Detta gjorde området väldigt starkt dominerat av Kempefamiljen, som redan sedan 1838 haft en lastageplats vid Domsjöhällan, vilken sedan bebyggdes med ett sågverk och högre upp längs Moälven, vid Moliden, hade Kempe ägt ett sågverk ända sedan 1836. Dessa geografiska kopplingar var grunden till bolagsnamnet Mo och Domsjö AB, vilket antogs formellt år 1873 och fortfarande idag sitter kvar i sin förkortade form på vårt hockeylag.

År 1903 inviger Mo och Domsjö AB en sulfitmassa-fabrik på Carl Alfred Fahlgrens tidigare ägor, som skulle komma att bli starten för en befolkningstillväxt i området och på sikt framväxten av villasamhället Hörnett och självklart även är ”Fabriken” i ramsan ”Fabriken och Hörnett”.

Samhället och fabriken var ett. Bodde man där så jobbade man som man oftast på fabriken under de kommande årtiondena. Kempefamiljen tog ett aktivt intresse i de anställdas föreningsliv och stöttade sådana initiativ för både kulturella och idrottsliga ändamål. År 1908 gjordes ett första försök att grunda en idrottsförening i Hörnett. Då under namnet Domsjö Sulfitfabriks IF. Föreningen antogs aldrig till Riksidrottsförbundet av oklar anledning, men spelade fotboll mot idrottsföreningar från andra bruksorter längs norrlandskusten inom Kempefamiljens sfär.

Under 1910-talet drabbades världen av både världskrig och senare en pandemi i form av ”Spanska sjukan”. I Hörnett somnade Domsjö Sulfitfabriks IF in under decenniet och hördes aldrig av igen. Det är nu dags för 1920-tal och att skriva de första raderna i vår förenings historia.

1920-tal

Den första generationen barn och ungdomar som växte upp i det nya brukssamhället ökade trycket på att starta en ny idrottsförening. På vintern anordnades tävligar i längdskidåkning och i en glänta vid Hörnettskogen, vid den blivande Kempevallen, spelades o-organiserad spontanfotboll.

Sven Löfgren

Initiativ togs av Sven Löfgren, som sammankallade till ett möte och också blev vald till mötets ordförande, söndagen den 27 mars 1921, på dåvarande August Johanssons kafé, på Brogatan 2 i Sund. Huset är numera rivet men stod alltså ut mot korsningen mellan MoDovägen och Brogatan, i hörnet av den nuvarande bensinmackens tomt.

Ovan: August Johanssons kafé på flygbild, placering på en karta från nutid samt en rabatt som borde vara en mycket lämplig placering för en minnesplakett om föreningens grundande.

Till klubbens första ordförande valdes Albin Häggström, sekreterare August Åström och kassör Manfred Westerin. I övrigt valdes en kommitté för att få en arbetsordning för klubben, bestående av Julius Söderström, Artur Kalin, John Selin, Manfred Westerin och Alfons Strandman. En viktig punkt i det första styrelseprotokollet var också att man skulle gå till ”bolaget” och be om att få sköta driften av den nyligen uppförda dansbanan i samhället. Med andra ord att direkt skapa ett ekonomiskt band till bolaget som sedan kvarstod fram till år 2000. Punkten om föreningens namn vanns med en argumentation av den blivande ordföranden Albin Häggström till förmån för ”Alfredshems IK”. -Ty, då kommer föreningen att heta AIK och det har god klang, vilket är bra att ha i början, till dess att vi gjort vår förening känd genom egna insatser”.

Herr Häggström gav helt enkelt en profetisk bild om framtiden.

Fotbollen blev klubbens första gren och man inledde med en 1-6-förlust mot lokalrivalen Domsjö IF. Sammanlagt 13 fotbollsmatcher var den idrottsverksamhet som genomfördes, varav 12 på bortaplan och för den enda hemmamatchen fick man hyra in sig på en plan i Örnsköldsvik, detta då gläntan i Hörnettskogen ej lämpade sig för regelrätta matcher.

Den 4 juli 1922 beslöts om att söka inträde i Riksidrottsförbundet samt Svenska Fotbollsförbundet och den 20 december samma år fastslogs klubbens ”rockmärke” på ett möte, vilket skulle kvarstå till 1963 och namnbytet till MoDo AIK. I en första version av klubbmärket torde dock de korslagda ishockeyklubborna ha varit antingen bandyklubbor eller ha saknats helt, då ishockeyn inte tas upp förrän 1938, men diskussionerna om bandysektion startas redan hösten 1922. Märket har släktskap till formen med en hel del klubbar över hela Sverige från ungefär samma tid, bland annat Superettan-laget Skövde AIK. Starkast visuellt släktskap tycks finnas med skånska Asmundtorps IF, från 1915, men vad anledningen till detta är, eller om kopplingar mellan klubbarna inte finns saknas det konkret kunskap om i skrivande stund.

Klubbens ”rockmärke” från 1922

1920-talet fortsätter med nya sektioner i längdskidor (1923), friidrott (1924) och bandy (1927). Idrottsplatsen vid gläntan i Hörnettskogen förbättras sakta med handkraft och frivilliga insatser och klubben är i första hand ett intresse för de närmast boende. Inga större åskådarmassor kommer till matcher och tävlingar.

1930-tal

Den 24 oktober 1929 inleds Den stora depressionen med en börskrasch på New York-börsen. Händelsens effekter spred sig runt om i världen och gav en långvarig lågkonjunktur som skulle påverka politik och människoliv under lång tid framöver. Effekterna på Sveriges ekonomi blev inte lika långvariga, men händelser som Skotten i Ådalen 1931 och Kreugerkraschen 1932 har tydliga kopplingar till situationen i världen.

Hörnett kom inte att drabbas lika hårt av världshändelserna, även om den kraftiga ökningen i produktion av pappersmassa hejdades i början av 1930-talet. Under denna tid gjordes istället stora investeringar i fabriken som skulle komma att göra den tekniskt mycket sofistikerad när slutet på krisen kom. År 1931 börjar dessutom bolaget upplåta de gamla åkrarna i Hörnett som egnahemstomter för fabriksarbetarna. Det är här karaktären av villaområde kommer, och det  börjar nu omgärda Idrottsplatsen vid gläntan i Hörnettskogen.

Kempevallens stora entré, andra halvan av 1930-talet

Namnet Kempevallen kommer för övrigt av en lång rad insatser från bolagets ägarfamilj gentemot klubben och när en nyrenoverad idrottsplats invigs den 28 juli 1935 närvarade bolagets VD Carl Kempe (för övrigt silvermedaljör, herrdubbel-tennis, OS 1912 i Stockholm), invigde idrottsplatsen och fick klubbens första förtjänsttecken i guld. Den alltmer välordnade idrottsplatsen möjliggjorde nu för första gången att spola upp en bana på land för bandyn, år 1936. År 1939 överlämnade bolaget ett gåvobrev för Kempevallen och omgivande mark till föreningen, inklusive den grop där Kempehallen senare skulle komma att byggas.

Carl Kempe (1884-1967), VD Mo och Domsjö AB, 1917-1949.

Idrotten i föreningen tuffade på, med förhoppningar om framgångar i både fotboll och bandy. Dock föll man många gånger på målsnöret i fotbollen mot lokalrivaler som Domsjö, i bandyn Friska Viljor. Ett antal DM-finaler i bandy förlorades mot lag från södra delen av distriktet, där den kommande rivalen i ishockey, IFK Nyland, utmärkte sig. Fotbollens största skalp kom istället i en internationell vänskapsmatch mot det österrikiska högstadivisionslaget Favoritner AC, från Wien. Matchen vanns med 1-0 och det kanske inte låter så fantastiskt i dagsläget, men på 1930-talet hade Österrike ett legitimt anspråk på att vara ett av världens bästa landslag och Wien-klubbar vann den första europeiska cuptävligen, Mitropa Cup, fyra gånger på 1930-talet. På lokal nivå var detta en sensation och objektivt sett så borde det vara den mest meriterande segern i en enskild fotbollsmatch för Alfredshems IK/MoDo AIK fram till sektionens självständighet som egen förening 1987.

En profil som bör nämnas inom friidrotten är Gustaf Wiklund, som sopade hem distriktsmästerskapet i kulstötning i 12 år på raken (1928-39) och dessutom ytterligare 3 stycken för totalt 15 DM-tecken i grenen.

Nu kommer vi då fram till det som vi håller på med idag, enbart – ishockey. Sporten hade tagits till Sverige av amerikanerna Raoul LeMat, Ernest Viberg och Thomas Cahill i början av 1920-talet. LeMat ägde ägde ett produktions- och distributionsbolag knutet till Metro-Goldwyn-Mayer och drev även biografen Piccadilly i Stockholm. Raoul LeMat fungerade som lagledare för det första svenska landslaget i ishockey vid Sommar(!)-OS i Antwerpen 1920 och var en av de drivande krafterna bakom bildandet av Svenska Ishockeyförbundet, 1922. Den svenska mästerskapsbucklan kallas än idag för LeMat-bucklan efter honom.

Den första tiden efter grundandet var ishockeyn en intern Stockholms-/Mälardalsaffär och precis som inom bandyn var det inte aktuellt att släppa in norrlandslag i seriespelet inledningsvis på grund av rädslan för resekostnader. Vad ishockeyn dock insåg var att den hade flera konkurrensmedel jämfört med den etablerade vintersporten bandyn.

  1. Planerna var mindre och krävde inte lika mycket underhåll
  2. Sporten var mer fysisk och spektakulär för åskådare
  3. Släppte man in de norrländska klubbarna fanns det en seger att ta gentemot bandyn

I slutet av 1930-talet gjorde man slag i saken och skickade ut föreläsare och instruktörer längs norrlandskusten för att vinna nya klubbar till sporten. Den 14 januari 1938 hölls ett informationsmöte på Statt i Härnösand med förbundssekreteraren Ruben Rundquist, vilken nämner att IK Götas storspelare Einar ”Knatten” Lundell kommer att genomföra en instruktionsresa längs norrlandskusten i februari. Med på mötet finns Alfredshems utsända Allan Andersson och Edvin Boman, som säkerställer att ”Knatten” ska komma att besöka Övik. Fem dagar senare höll Andersson och Boman ett informationsmöte med Alfredshems bandyspelare, som blev eld och lågor över den nya sporten.

Einar Lundell anlände till Örnsköldsvik någon gång kring helgen den 12-13 februari 1938 och satte hög fart i sitt missionerande från första stund, som satte avtryck i de två Öviks-tidningarnas sportsidor under hela veckan. Han höll träning med Örnsköldsviks SK på söndagen på bandyplanen på Gamla IP, han höll föredrag på Kafé Savoy vid Lasarettsgatan (idag: Restaurang Thai Town) om spelets regler och teknik på måndagkvällen, han genomförde den första kända ishockeyträningen för Alfredshem på Kempevallens bandyplan på onsdagen den 16 februari, han sprintade runt på tidningarnas sportredaktioner och lät sig intervjuas samt talade sig varm för sporten. Förutom de faktorer som redan nämnts här ovan talade han här om möjligheten till matcher på vardagskvällar, med elljusbelysta planer.

På fredagskvällen den 18 februari spelas en improviserad match på Gamla IP mellan två lag av intresserade stadsbor, det ena laget fick förstärkning av Lundells gamla kompis från IK Göta och landslaget, Erik ”Jerka” Burman, vilken imponerade stort på de som dykt upp och ville testa sin lycka.

Förutom detta högg Einar tag rent fysiskt nere vid gamla IP där man snickrade ihop en provisorisk rink för en match mellan ÖSK och Alfredshem som skulle avsluta ”Knattens” tid i Ö-vik. Matchen kom att sluta med 4-3-seger för ÖSK, där Erik Eriksson (senare långvarig ledare inom Alfredshem) gjorde föreningens första mål i ishockey någonsin.

Inget seriespel hann genomföras denna eller nästkommande säsong, men däremot ett distriktsmästerskap säsongen 1938-39 där Alfredshem tog sig till final och förlorade mot den allt tydligare ärkerivalen IFK Nyland med uddamålet, 2-3.

På eftermiddagen den 31 augusti 1939 rasar bygget av Sandöbron i Ångermanälven och 18 arbetare dör. Klockan kvart i fem på morgonen dagen efter anfaller Tyskland Westerplatte utanför Gdansk och andra världskriget startar. Det mesta i världen skulle komma att stanna av, och även på mikronivån Alfredshems IK så blev det påverkan, om än inte av någon tragisk karaktär.

1940-tal

Andra världskriget tog sig aldrig till Sverige på så sätt att landet deltog i strider i någon större omfattning, men påverkan blev ändå stor på vardagslivet i form av ransonering av förbrukningsvaror och bränsle, inkallelser och svåra politiska val i förhållande till de stridande parterna.

Tydligast påverkan på idrotten kom i form av inkallelser till militärtjänstgöring, vilket såklart innebar att spelare kunde saknas från laguppställningar på ett ganska slumpartat sätt. Utöver detta ransonerades bränsle, vilket gjorde att omfattande seriespel med stora geografiska avstånd blev dyrt, om inte omöjligt. Inom den nystartade ishockeyn genomfördes två säsonger i en serie med lag från hela Ångermanland, där de allt tydligare rivalerna IFK Nyland från Ådalen vann. Därefter delades serien in i en nordlig och sydlig grupp för att minska resekostnaderna. Detta gjorde att Alfredshem fick dåligt sportsligt motstånd och var mer eller mindre överlägsna i konkurrensen med de lag som fanns att tillgå i norra Ångermanland (och södra Västerbotten, Hörnefors IF från ännu en Kempe-bruksort, gjorde några säsonger i denna serie).

Bandyn i föreningen dör ut under det tidiga 1940-talet, till förmån för ishockeyn. 1940 spelas en enda match, på bortaplan i DM, och ingen bandyplan spolas längre upp på Kempevallen.

År 1942 gjorde en ung man vid namn Carlabel ”Kabben” Berglund sin första match i föreningens a-lag. Kabben skulle bli den enskilt viktigaste personen i både den långsiktiga statusen för Alfredshems/MoDos ishockeysektion, men troligen också den allmänna ishockeykulturen i Örnsköldsvik med omnejd. I mitten av 1940-talet utbildade han sig dock till ingenjör i Stockholm, vilket gjorde att matchandet blev sparsamt i några år. Ett av Berglunds första steg som ishockeyledare var att gå en tränarkurs, tillsammans med bland annat den levande legendaren Sven ”Svenne Berka” Berqvist från Hammarby och Bertil Rönnberg (senare chef i uttagningskomittéen för Tre Kronor). Ett nätverksbyggande och ständig kunskapstörst som skulle komma att bli grunden för hans ledarskap och naturliga auktoritet. År 1946 utses han till spelande tränare för Alfredshems a-lag och en stadig förbättring av sektionens sportsliga resultat och talangutveckling inleds här. Samma år skänker även bolaget en ny hög sarg till rinken på Kempevallen och den tidigare låga bandysargen på långsidorna kan till slut förpassas till historien.

Seriespelet för hockeyn blir rumphugget under ett flertal säsonger, på grund av svårighet att få ihop tillräckligt många lag å ena sidan, samt väderproblem å andra sidan. När serierna slås ihop i Ångermanland igen efter andra världskrigets slut så återstår endast Alfredshem, Örnsköldsviks SK och Domsjö IF från den norra landskapsdelen, från den södra IFK Nyland samt Lugnviks IF. Ingen större tillväxt av föreningar sker heller under andra halvan av 1940-talet, istället utkristalliserar sig Alfredshem och Nyland allt mer som de föreningar i distriktet som verkligen vill satsa på ishockeyn. I slutet av 1940-talet lanseras ”Norrlands nationella serier” för distrikten norr om Hälsingland, vilket försöker ge mer struktur åt seriespelet norrut, men ändå inte tillåter full kvalificeringsrätt uppåt, till de mer rikstäckande högre serienivåerna. Wifsta/Östrand, senare Timrå, lyckas dock snacka sig in i det nationella seriesystemet redan säsongen 1948-49, och får på så sätt en konkurrensfördel med dåtida jämnstarka lag i norr som Nyland, Teg och Piteå. IFK Nyland hade redan 1942 till exempel blivit det första norrländska laget att nå SM-kvartsfinal. SM var på den tiden en fristående cup där distriktsmästarna norrifrån bjöds in, men till exempel i fallet Nyland fick de enbart spela på bortaplan i sina matcher, 1942.

Under de första säsongerna med de norrländska serierna är Ångermanland och södra Västerbotten i samma serier, vilket gör att motståndarna under dessa år är IFK Nyland, Örnsköldsviks SK, Tegs SK, Sandviks IK (från Holmsund och ännu en Kempebruksort) samt till slut börjar även IFK Umeå att göra gästspel av tveksam karaktär. Laget gick under den föga smickrande benämningen ”fyllelaget”. Sina sentida rivaler Skellefteå AIK fick IFK Umeå vänta på att möta i seriespel ända till 1964, dels på grund av denna geografiska indelning med Ångermanland, dels på grund av att de länge var för dåliga och att Teg var Umeås bästa lag.

Friidrotten har sina profiler under 1940-talet och en av de starkaste lysande visade sig bli Einar ”Slägg-Einar” Söderqvist, som etablerar sig i sverigeliten och får en biljett till sommar-OS i London, 1948. Väl där slutar han på åttonde plats och har därmed den bästa placeringen i ett sommar-OS för idrottare från Alfredshem/MoDo, ännu idag.

Einar ”Slägg-Einar” Söderqvist – 8:a i OS i London, 1948.

1946 löses ett stort administrativt problem för föreningen då bolaget skänker den före detta Kooperativa butikens affärslokal till föreningen, som flyttas till Kempevallen. Senare generationer känner den nog mer som ”Röda villan”.

Klubblokalen ”Röda villan” i fonden till en stavhoppstävling på Kempevallen.

Texten uppdateras löpande…

1950-tal

Under 1950-talet blir det allt mer uppenbart att ishockeyn kommer att bli den stora sporten i föreningens verksamhet och mycket i detta kretsar kring ”Kabbens” passion för sporten, vilja att förkovra sig, sprida intresse och få med sig sina spelare  i en vilja att träna hårt och på nya sätt. Det är ett kollektiv som växer upp kring Kempevallen, allt som oftast jobbar på fabriken och tillsammans väljer att bli bättre på ishockey. Värvningar utifrån blir praktiskt möjliga först när man börjar bli distriktets bästa lag och värvningar utanför Ångermanlands distrikt sker först när man börjar närma sig sverigeeliten.

Samtidigt med lagets utveckling sker ett antal serieomläggningar som både utökar resesträckorna för Alfredshem, men som också ger reella möjligheter att nå hela vägen upp i seriesystemet, som tidigare har varit stängd för norrländska lag på de två högsta serienivåerna. År 1953 slutar samtidigt det Svenska Mästerskapet att vara en fristående cupturnering och blir ett slutspel i den högsta serien.

1960-tal

1970-tal

1980-tal

1990-tal

2000-tal

2010-tal

2020-tal