Arenor och publik

Kempevallen, version I (1939)

Det var alltså år 1939 som grusplanen bredvid ”sandgropa” och ovanför Kempevallens fotbollsplan utvecklades till platsen där Alfredshems IK skulle börja spela ishockey. Denna första rink anlades alltså på det som senare generationer hockeyåskådare använde som parkeringsplats under a-lagsmatcherna. De mest elementära tillbehören för att kunna spela hockey när man kände för det, sarg och belysning, skänktes av skogsföretaget MoDo ― som med sin massafabrik i området var motorn i uppväxten av det villaområde som idag heter Hörnett. Att aktivt påverka och stimulera sina arbetares fritid är något som går igen i stort sett alla av familjen Kempes brukssamhällen, vill man ha en mer detaljerad inblick i detta kan man t.ex. besöka det gamla sågverkssamhället på ön Norrbyskär.

Under Kempevallens första säsong, vårvintern 1939, var den stora händelsen den första DM-finalen mot IFK Nyland, vilken bortalaget vann med 3–2 inför cirka 400 åskådare. Till nästa vinter hade även seriespelet i distriktet kommit igång och laget som fick äran att spela den historiska första seriematchen mot Alfredshem på Kempevallen blev Ådalens Lugnviks IF.

Fotnot: ”Ställverksrinken”
Under den första tiden med ishockeyspel hände det ibland, oftast mellan 1940 och 1947, att Alfredshem spelade seriematcher på Ställverksrinken invid Hörnettskolan. Rinken låg strategiskt så att vatten för tillverkningen av isovalen kunde tas från sulfitfabrikens vattentub. Ställverksrinkens yta sammanfaller till viss del med vad som senare skulle komma att fyllas av Hörnettskolans nya mellanstadiebyggnad. 

Fram till år 1946 var Kempevallen endast försedd med den, för Norrlandskusten så vanliga, låga sargen på långsidorna, men den 27 februari detta år, i en seriematch mot Domsjö IF, kunde nymodigheten med hög sarg runt hela planen tas i bruk för första gången. Som det beskrivs i retrospektiv lokalpress kan man ana sig till att den låga sargen på långsidorna var ett arv från bandyn. Det verkar som att det tagit tid att slutligen säga ”hejdå” till den. Faktumet att serien inte heller var en del av SIFs seriesystem innebar ju också lite mindre av centralt styrd reglering och press på förändring.

Att börja prata om ”publikkapacitet” på den ursprungliga isbanan på Kempevallen låter sig helt enkelt inte göras, då ”läktarna” vid den här tiden tillverkades av spelare och frivilliga genom att man skottade snö i en lämplig trappstegsform upp på slänterna. Maxkapaciteten varierade alltså lite från gång till gång – givet att man under de första åren var en kvartersklubb och inte lyckades dra intresse från hela Örnsköldsvik med omnejd skulle inte heller Kempevallens kapacitet komma att testas nämnvärt fram till 50-talet.

Med ”Kabben” Berglunds envisa vision om att göra ett lag för Sverigeeliten av lokala förmågor och stenhård träning i samförstånd med spelarna växte intresset för vad som dittills varit en angelägenhet för i första hand Hörnett/Alfredshem. När man i mitten av 50-talet tog det definitiva steget förbi IFK Nyland som distriktets bästa lag var det inte heller långt kvar tills man började sniffa på en plats i Sveriges högsta serie. Framgångarna ledde till ett massivt publiktryck på snöläktarna och de dittills två- och tresiffriga åskådarantalen började nu närma sig de fyrsiffriga.

Inför den första hemmamatchen säsongen 1956-57 (mot Ytterån/Waplans SK den 9/12) invigdes den första fasta läktarstrukturen som använts på Kempevallen. Till en nominell kostnad av 8 000 kronor fick man en sektionsindelad läktare för 600 åskådare som hade bonusfunktionen att den kunde flyttas och till sommaren nyttjas för fotbollsplanen. Ytterligare en nyhet under säsongen var att biltrafik fram till Kempevallen tilläts för första gången inför kvalserien 1957. Tilltaget blev en succé och arenan fylldes med i snitt 1 314 personer på de 3 matcherna. I och med att biltrafiken tilläts ända fram till rinken inleddes en ny era vad det gäller tillgänglighet för åskådarna och vägen mot nya publikrekord låg öppen. Det enda problemet var de begränsningar i kapacitet som dåvarande läktarkonfiguration satte.

Säsongen 1957-58 gick drömmen om högsta serien i uppfyllelse, efter att en serie av publikrekord slagits. Den högsta publiksiffran som noterades på Kempevallen, version 1, kom för övrigt i sista grundseriematchen 1958. Detta då tronskiftet med IFK Nyland i distriktet definitivt fullbordades inför 2 676 lyckliga åskådare. Efter uppflyttningen togs ett snabbt beslut om att kunna visa upp en ståndsmässig arena inför Hockeysverige, med stöd av Själevads kommun och MoDo AB. Lösningen blev att flytta ner i den så kallade ”Sandgropa” bakom ena kortsidan på den ursprungliga rinken. Gropen erbjöd en bra naturlig grund för att anlägga en hästskoläktare av betong runt en ny konstfrusen rink, Sveriges nordligaste vid tidpunkten. Flytten ner i gropen kom också innebära att den ursprungliga spelytan för Alfredshem/MoDo förvandlades till parkeringsplats under fem kommande decennier med a-lagsmatcher.

50 år tidigare skrinnade ”Kabben”, ”Turken” och ”Big Bengt” på samma ställe.

I

Milstolpar på Kempevallen ― Version I
*Första DM-finalen mot IFK Nyland 1939, med 400 åskådare.
*Första matchen med över 1 000 åskådare, mot IFK Umeå, 1957-02-03 (1 002, för att vara exakt).
*Första matchen med över 1 500 åskådare, mot Rönnskärs IF i kvalserien, 1957-02-17 (1 542).
*Hett derby mot Järved, 1957-12-29, inför det nya publikrekordet: 1 597.
*Vallen testad till bristningsgränsen, 1958-02-03, mot IFK Nyland inför 2 676 åskådare.

Kempevallen, version II (1958)

Kempevallens isbana, version 2, stod färdig den 21 september 1958, då de första skären kunde tas. Bilder på detta hittar man för övrigt i jubileumsboken ”MoDo Hockey 75 år ― Från Nicke till Foppa”. Snart därefter spelades den första träningsmatchen mot Järved inför 1 400 åskådare, en mycket stor publiksiffra för en träningsmatch mot ett division 2-lag på den tiden (och även idag, om det nu skulle hända). Den nya Kempevallen invigdes senare även officiellt, vid en ceremoni den 1 november 1958, av ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund.

Investeringarna gick lös på ett nominellt värde av 370 000 kronor, vilket är svårt att överföra till dagens penningvärde, men landar någonstans mellan 4 och 5 miljoner, beroende på vilket index man väljer. En viktig aspekt som missas i alla index är ju ändå att ingen hänsyn tas till att elithockeyklubbarnas omsättning har vuxit med flera 100% sedan 50-talet (även i reala termer) vilket självklart i sin tur ger åskådare möjlighet att ställa högre krav på läktarkomfort.

Den viktigaste praktiska nymodigheten var utan tvekan den konstfrusna banan ― driven av ett aggregat som slukade 150 000 kWh/säsong. Den konstfrusna isen gav den konkurrensmässiga fördelen att AIK-arna kunde börja träna mycket tidigare än sina lokala rivaler. Det sägs att just detta var skälet till att föreningen kunde ta sig tillbaka till högsta serien direkt vid de två tillfällen man åkte ur, man inledde helt enkelt serien i ett högre tempo än de andra lagen vid dessa tillfällen. Ovanför rinken hängde kvicksilverlampor som förbrukade ytterligare 25 000 kWh, men ska vi tala om något som användes ända yills dess att Kempehallen revs år 2012, så är det läktaren. En hästskoformad betongläktare, som då hade plats för 8 000 stående åskådare, gav Örnsköldsvik ett svar på Atens Panathinaikon-stadion, om än i ett lite mer funktionsdugligt material för norrländska vintrar än just marmor.

Det som saknades jämfört med Kempehallens läktarkonfiguration var kortsidesläktaren på västra sidan. Denna kortsida var istället öppen, med en låg träläktare på några enstaka rader, och här stod även den stora matchklockan från Westerstrands.

I och med den fina arenan, de allt mer ädla besöken och kanske även den kraftiga tillväxten för privatbilismen rusade publikintresset iväg, och det gamla kvarterslaget blev snart hela Örnsköldsviks, Nolaskogs samt Ångermanlands lag.

Milstolpar på Kempevallen, version 2:
*Första publiksiffran över 5 000, mot Djurgården i en träningsmatch, 1959-10-12 (5 134).
*Toppmöte mot Leksand hösten 1962 ― nytt publikrekord (5 211).
*Första siffran över 6 000, mot den etablerade norrländska stormakten Skellefteå AIK, 1962-12-10 (6 747).
*Alla tiders publikrekord för MoDo på hemmaplan, mot AIK ― söndagen den 19 januari 1964 (9 153).

Den sista siffran, som ju är mer än 1 000 personer över angiven maxkapacitet (och säkert ändå för liten i verkligheten), tyder dels på en något släpphänt syn på åskådarsäkerhet ― men kanske även på att det var första gången läktarytan verkligen testades maximalt. I första slutspelsmatchen mot Djurgården 1964 angavs den officiella publiksiffran till 8 400, men om det var för att slippa åthutningar av myndigheter, eller om man verkligen drog ett definitivt streck där ska nog låtas vara osagt. Som officiell maxkapacitet nere i åskådarhistoriken för Kempevallen, version 2, har i alla fall satts 8 000 exakt.

Kempehallen (1964)

De stora publikintäkterna från succésäsongen 1963-64, plus stöd från (återigen) Själevads landskommun och MoDo AB innebar att Kempevallen under sommaren snabbt kunde förvandlas till Kempehallen. Finansieringen skedde dock inte utan dramatik, då Örnsköldsviks Stad bröt sitt löfte om medfinansiering av en tredjedel av hallen. Det efter en serie av debatter med många skumma och sockenmässiga argument. Detta kanske är svårt att förstå idag, men den rivalitet som fanns mellan staden Örnsköldsvik och landsortskommunen Själevad (kanske framförallt: Domsjö-borna) verkar på fullt allvar ha inspirerat Öviks-politikerna att polemisera för att man bl.a. skulle bygga ytterligare en konstfrusen utomhusarena för innerstadsklubbarna vid det dåvarande läroverket, innan man stoppade pengar utanför stadsgränsen. Detta fick till följd att den ekonomiska föreningen som svarade för uppförandet av Kempehallen fick låna upp den resterande tredjedelen på närmare 300 000 kronor. Då ska man även ha i åtanke att evenemangstänkandet som omgärdar den nya hallen på Framnäsudden inte alls fanns med i bilden runt Kempehallen, utan intäkterna skulle komma från ungefär 14 a-lagsmatcher/säsong plus möjligen någon landskamp.

Hallen invigdes alltså 1964 som nummer 10 (9 enligt samtida media) i Sverige, och bestod i sitt ursprungsutförande mest av fyra väggar och ett välvt plåttak över den gamla, väl utformade betongläktaren. Därmed saknade den tillfredsställande isolering, vilket snart skulle leda till problem med dimma när den varma och fuktiga sensommarluften läckte in och mötte den kalla zonen runt isen. En nyhet var vad som vi 70- och 80-talister väl kallade för ”lilla” stå ― på en hylla ovanför sargens ena kortsida byggdes en ny ståplatsläktare. Något optimistiskt verkar man ha satt denna ytas kapacitet till någonstans mellan 1 600 och 2 000 platser, beroende på om man ansåg att resten av hallen nu tog 8 000 eller 8 400 personer. Hur som helst gjorde den officiella publikkapaciteten på 10 000 personer Kempehallen till landets näst största ishockeyarena efter Johanneshov (14 000) under en period.

Kempehallen skulle senare komma att genomgå stora förändringar i form av ett helt nytt (och nödvändigt) innertak, sittplatser på långsidorna 1969 och en stor renovering 1995 som bl.a. innefattade en ”hylla” med VIP-boxar och serveringsmöjligheter.

39 år senare, 2003.

Vad det gäller publikkapacitet så har Kempehallen från sin invigning gradvist ökat antalet sittplatser och därmed gått från en kapacitet på nästan 10 000 åskådare vid mitten av 60-talet till 5 100 hösten 2004. Den stora minskningen i publikkapacitet skedde 1969, i och med installerandet av 2 000 sittplatser på långsidorna. Åtgärden sänkte kapaciteten ner till 7 484, men ledde till drastiskt ökade publiksiffror, och kanske framför allt ― en högre lägstanivå på dem. Enligt vissa privatpersoner var det inte sittplatser på hela den bortre långsidan till en början, och det är en ganska trolig utsaga.

De 2 000 stolarna (tillverkade på landstingets verkstad i Mellansel f.ö.) var del i ett mycket stort renoveringspaket på 1,7 miljoner kronor i nominellt värde och innefattade dessutom ett ventilationssystem som tillförde ungefär 15-gradig luft till de nya, bekvämare sittplatsåskådarna. Förutom varmluften tillkom ny belysning i form av 50 hängande lampor från det nya taket, som gav en effekt på 1 000 lux, justerbart till 1 300 lux vid TV-sändningar. Ett nytt högtalarsystem med 58 högtalare plus magnetslinga för hörselskadade på A-sektionen, en ny elektrisk resultattavla ovanför ”telefonrummet” på lilla stå samt en rad nya kiosker och kaffeautomater var också ett resultat av detta paket. Utöver detta skedde utbyggnad av omklädnings-, kansli- samt pressutrymmena.

Ytterligare 400 sittplatser letade sig sedan in på långsidorna under det tidiga 70-talet, och därmed var det bara två ståplatsområden kvar ― stora stå (~2 700) och lilla stå (~1200) med en sammanlagd kapacitet på cirka 3 900 platser. I detta ska det sägas att det någon gång under 70-talet verkar ske en nedskrivning av det faktiska antalet ståplatser, utan att fler sittplatser sätts in. Om det är av säkerhetsanledningar eller beror på något annat ska (än så länge) låtas vara osagt. Nedskrivningen har i den här sammanställningen gjorts till säsongen 1978-79, då siffran 6 300 överskrids, (med stor marginal) för sista gången under säsongen 1977-78.

Efter den sista portionen med sittplatser i början av 1970-talet förflöt nästan 25 år med endast mindre förändringar; som t.ex. den nya resultattavlan ovanför planen i början av 80-talet, lyftet av kuren på lilla ståplats upp mot taket, utbyggnad av kanslidelen och omklädningsrummen i mitten av 80-talet, tillfälliga extraläktare i hörnen av stora ståplats samt att lilla ståplats målades i rött, vitt och grönt i början av 90-talet. Ett kortvarigt experiment med en sittplatssektion på stora stå genomfördes 1990 och avvecklades sommaren 1992.

Utanför själva hallen var den stora förändringen bygget av MoDohallen, sommaren 1988, på grusplanen bakom den västra väggen på Kempehallen. En träningshall som länge varit efterfrågad för föreningens stora ungdomsverksamhet. Sett i backspegeln så kan man se denna satsning som en mycket viktig faktor i alla de stora talanger som kommer fram i föreningen under 1990-talet.

Sommaren 1992 genomfördes ett mindre renoveringspaket, med ny belysning samt en mindre höjning av taket närmast de översta sittplatserna plus nya bänkar där. Efter säsongen 1994-95 genomfördes, som tidigare sagts, den största renoveringen hittills då VIP-läktaren byggdes, interiören målades röd från sin tidigare prägel av furu/betong och samtliga läktare utom lilla stå flyttades dessutom närmare isen och ungefär en meter upp i luften jämfört med sina tidigare lägen.

På sommaren 1999 sattes cirka 300 stolar in på större delen av f.d. lilla ståplats och detta följdes senare av två omgångar med nya sittplatssektioner (totalt cirka 600 stolar) i hörnen av stora ståplats, somrarna 2000 och 2003. Kempehallen revs år 2012, med det huvudsakliga skälet att limträbalkskontruktionen inte längre var säker vid stora snöfall. Initialt pratades om att ersätta den kommunala isyta som härmed försvann, men diskussionen ebbade ut och idag ser platsen i mångt och mycket ut som den gjorde innan den togs i bruk för den konstfrusna rinken, 1958.

Milstolpar på Kempevallen, version 2 och i Kempehallen: 1958―2006
*Alla tiders publikrekord för MoDo, på hemmaplan, är 9 153 betalande i matchen mot AIK, söndagen den 19 januari 1964.

*Publikrekordet för en MoDo-match i Kempehallen (med taket på alltså) stannade på 8 778, för en match i SM-serien mot Brynäs 1965.

*Den högsta siffran för en grundseriematch i Elitserien var 6 640 i toppmötet mot Skellefteå, den 8 december 1977. Motsvarande siffra för slutspelsmatcher från 1975 och senare blev 6 458 i den femte finalen, 18 april 1999, mot Brynäs.

*Den högsta publiksiffran som noterats på platsen överhuvudtaget, kom i en landskamp mellan Sverige och Kanada, den 23 februari 1965. Den officiella siffran ska visst säga drygt 9 900 åskådare, men antagligen var hallen i praktiken helt full ― alltså 10 000 åskådare.

 

Hägglunds Arena (2007)

F.d. Swedbank Arena och Fjällräven Center

Tillkomsten

I Hasse Anderssons bok ”Heart of Hockey” från 2006 tas ett mycket intressant skede i tillkomsten av Swedbank Arena upp. Det var ju nämligen så att Kempehallen redan sommaren 1995 hade renoverats för 8-9 miljoner kronor (finansierat av klubben) och då bl.a. fått en hylla med VIP-loger + serveringsmöjligheter på ena kortsidan, bättre siktlinjer för 3 av 4 läktare plus att hela hallen målades om i en varm röd färg.

Utvecklingen gick dock snabbt och redan 1998 låg ett nytt ombyggnadsförslag för Kempehallen uppe för styrelsebeslut. Förslaget innebar att en rad med loger skulle byggas även på den andra kortsidan. Förslaget innefattade dessutom sportpubar och innebar en större kostnad än det tidigare renoveringspaketet. Närmare 20-25 miljoner kronor talades det om, och MoDo skulle återigen finansiera detta självt. Förslaget föll, just på grund av den höga summan och att föreningen ändå inte skulle ha ägt hallen. Intäktsströmmar av de investeringar som föreningen finansierade hade inte varit garanterade rakt ner i dess ficka, dessutom hade alkohollagen säkerligen inneburit svårigheter att servera alkoholhaltiga drycker i en kommunal byggnad till annat än slutna sällskap.

Det blev alltså ingen radikal ombyggnad av den andra kortsidan i Kempehallen och MoDo hade därmed (omedvetet) valt en annan väg in i framtiden. Efter slutspelet 1999 fortsatte man istället med att göra om en stor del av denna kortsida till en sittplatsläktare, vilket följdes av två omgångar med sittplatsstolar i hörnen av stora ståplats. Det var nämligen tydligt att suget efter sittplatser var högt, medan ståplatserna till en genomsnittlig grundserieomgång endast tog slut till ca 40%.

Bristen på sittplatser i attraktiva lägen, kombinerat med kraftigt höjda spelarlöner under början av 2000-talet (med Färjestad och HV71 som starka pådrivare efter deras lyckade tidiga arenasatsningar) och förlusten av en tydlig huvudsponsor var alla faktorer som drev MoDo allt mer desperat framåt i en jakt efter nya inkomstkällor och kostnadsbesparingar. Dels kunde man se detta i mängden reklam på matchdräkterna, dels i internetforum i form av supportrars kritik mot svagare spelartrupper, men framför allt i en mycket tydlig ambition om att bygga en ny arena för a-lagets matcher och andra inkomstbringande evenemang.

MoDo satte till hösten år 2003 in 240 nya stolar på utrymmen som tidigare varit ståplats, Intressant att notera här är att man trots de sista årens kraftiga ökning av antalet sittplatser (från 2 400 under säsongen 98-99 till cirka 3 300) fortfarande sålde ut i stort sett alla stolar, samtidigt som de 2-3 nedersta raderna (och en hel del stolar på kortsidorna) led av bristande siktlinjer. Klart imponerande, men samtidigt ska man ha i åtanke att detta ledde till problem för ”impulsköparna” av lösbiljetter (t.ex. barnfamiljer) och andra utan säsongsbiljetter. Det fanns därför tecken på en outnyttjad potential här, att Kempehallen hade halkat efter i komfort och kringförsäljning gentemot Elitseriens övriga, nybyggda, hallar var dessutom mycket tydligt. Som ett exempel kan nämnas säsongen 2004-05, med alla NHL-lockoutens proffsförstärkningar och MoDos högsta publiksnitt sedan 60-talet, med nästan 137 000 betalande besökare över hela säsongen vilken ändå ”bara” ledde till en nettoomsättning på 57 mkr (ökning med 10 mkr jämfört med 2003-04).

Tidigt var Fenix Outdoor (med sitt varumärke Fjällräven) ute och uttalade sitt stöd för en ny arena och en informationsfolder om en ny ”Fjällräven Arena” på Framnäsudden släpptes under 2002, där man bland annat kunde finna följande bilder på en hall som var tänkt att ta 6 500 åskådare.

 

Detta första förslag föll dock under 2002, när rädda politiker under ett valår inte vågade utlova ekonomiskt stöd till finansieringen. Nya planer, med lite mindre spektakulär yttre arkitektur, presenterades efterhand – men nya problem tillstötte under resans lopp då den uttalade namnsponsorn, Fenix Outdoor, tycktes allt mindre intresserade av uppdraget ju närmare ett förverkligande det kom. Det som kom att dra ut på det gröna ljuset för byggstart blev därför ett slutligt besked om hur finansieringen skulle se ut, men efterhand kom pusselbit efter pusselbit att falla på plats.

Den 3 september 2004 presenterades den slutliga finansieringen för en ny arena i Ö-viks centralt belägna inre hamn, vilken då planerades ha en ungefärlig publikkapacitet på 6 500 personer. Arenan skulle innebära rejält utökade möjligheter till försäljning av diverse slag och en allmän komforthöjning för åskådarna. I augusti 2004 hade inledande schaktningsarbeten påbörjats, och officiellt datum för byggstart sattes till tisdagen den 14 september. Efter en del hemlighetsmakeri släpptes till slut nyheten om att dåvarande Föreningssparbanken skulle ta på sig åtagandet som arenans namnsponsor. Detta under koncernens nya namn från hösten 2006; Swedbank. Uttal; [so’eddbænk]. Den 26 augusti 2006 lämnade så gamla Alfredshems IK Hörnett i f.d. Själevads kommun för att istället inta vad som tidigare var ÖSK-land i innerstaden. Invigningsceremonin var välbesökt, med runt 5 000 besökare.

En totalkostnad på cirka 240 miljoner kronor för arenabyggnad, pålning och övriga infrastrukturanläggningar på Framnäsudden blev notan i slutändan, med en finansiering som i stora drag såg ut så här (de poster som gått att finna, den är ej komplett).

Arenabyggnaden

Eget kapital (MoDo HK + Forspro AB) 6 Mkr (aktiekapital)

Upplånat 175 Mkr

Varav:

– Örnsköldsviks kommun: 50 Mkr
– Kreditinstitut: ca 110 Mkr
– ”Övriga” (Peter Forsberg?) ca 15Mkr
Övrigt (Loge-uthyrning m.m.) ca 9 Mkr

Infrastrukturprojektet på Framnäsudden (pålning, med mera)
Europeiska Unionen 25 Mkr
Länsstyrelsen Västernorrland 12 Mkr
Örnsköldsviks Kommun 13 Mkr

Källor: www.ornskoldsvik.se samt årsredovisningar för Evenemangsarenan i Örnsköldsvik AB.

Den slutliga finansieringen hade klubbats den 3 september 2004 (med Peter Forsberg som borgenär för låneskulder, bl.a.) och den officiella byggstarten skedde redan den 14 september eftersom inledande schaktningsarbeten inletts i augusti, innan finansieringen var klar.

Foton: Rickard Andersson i februari och april 2005.

Byggherrar för projektet var Skanska, ett bolag med god vana av arenabyggen över hela världen. Det enda missödet under bygget var att pålningen av den till stor del konstgjorda udden blev dyrare än beräknat. Till sommaren 2006 stod arenan som under byggtiden fått namnet ”Swedbank Arena” (efter Föreningssparbankens nya koncernnamn) färdig efter en byggtid på ungefär 22 månader.

Den 15 mars 2006 spelades det som skulle visa sig vara den sista tävlingsmatchen i Kempehallen för MoDo, då man vann den tredje kvartsfinalmatchen mot Färjestad med 3–0, inför 4 422 åskådare. MoDos siste målskytt i hallen blev Rastislav Pavlikovský.

Den 26 augusti 2006 lämnade så gamla Alfredshems IK Hörnett i f.d. Själevads kommun för att istället inta vad som tidigare var ÖSK-land i innerstaden, på andra sidan en gammal kommungräns som nu inte fanns längre. Invigningsceremonin var välbesökt, med runt 5 000 betalande/”betalda för” besökare.

Under åren 2007-2008 genomfördes en del komforthöjande åtgärder i Swedbank Arena, bland annat lades klinkergolv även på Etage 2. Den stora investeringen var dock en ny mediaokyogon med större och skarpare bilder, samt nya resultattavlor som till slut ersatte de gamla som hängt med sedan början av 1980-talet i Kempehallen. Mediaoktogonen kunde köpas tack vare ekonomiskt stöd av gamle ordföranden Tore Erkén.

Det av finanskrisen senare hårt härjade Swedbank namngav under 00-talet inte bara arenan i Örnsköldsvik, utan dessutom Swedbank Stadion i Malmö samt Swedbank Park i Västerås. När det blev känt att även den nya nationalarenan för fotboll i Solna skulle heta ”Swedbank Arena” växte spekulationerna om vad som skulle hända med arenanamnet i Örnsköldsvik. Lösningen presenterades i slutet av 2009 då Fenix Outdoor, nu ett mycket större företag än vad som varit fallet år 2002, tog över namnrätttigheterna från och med den 1 januari 2010 och 10 år framöver. Det nya arenanamnet blev ”Fjällräven Center”.

Från och med år 2021 är namnet ”Hägglunds Arena”, detta som ett resultat av samarbete mellan de gamla Hägglunds-grenar som numera är delar av de internationella koncernerna BAE Systems samt Bosch Rexroth.

 

Byggnaden

Hägglunds Arena är en mäktig syn i Örnsköldsviks stadsbild, och tack vare hur stadens gator är dragna syns den också på många platser i staden. Det ska väl inte påstås att den är ett arkitektoniskt underverk, men å andra sidan är det svårt att säga att den vanpryder stadsbilden med sina raka linjer och glasgavlar. Det som skulle kunna göras något åt är dock den långsidesfasad som vetter mot vattnet, idag endast en grå vägg, som tagen från första bästa stormarknad.

Entréhall/Etage 1

För en MoDo-supporter som kommer till fots längs Strandgatan och svänger in på Viktoriaesplanaden borde dock åsynen av den här kolossen, längst ute på udden, fungera som pulshöjare vilken dag i veckan som helst, sommar som grå oktober. Kommer du gående mot hallen en kväll får du antagligen se ljusspelet i entréhallen (”Active Light Field”) som skiftar i olika färger. Väl inne i denna entréhall möts du snabbt av budskap om att köpa matchprogram och/eller lotter, på väggarna ges det intervjuer och reklam på storbildsskärmar. Entréhallen fungerar även som utställningshall och lokal för mindre evenemang.

Rakt fram finner du den nya, ljusa souvenirshopen där omsättningen numera sägs kunna komma upp i ett sexsiffrigt belopp på vissa slutspelsmatcher. Drar du dig åt höger kommer du att komma fram till en stor Hockeypub, med utsikt över Ö-viksfjärden och Varvsberget. Från Entréhallen tar du dig lätt uppåt i arenan via två trapphus, en hiss, samt ytterligare en bred trappa upp till Etage 2. Förutom vad som nämnts här så kommer du som åskådare inte att komma in i kontorsutrymmen, omklädningsrum samt förrådsutrymmen som också finns på Etage 1.

Etage 2

Väl uppe på Etage 2 har du god utsikt över folkvimlet som tar sig in i hallen, men här börjar också tillträdet till publikplatserna. Via 8 portar in i läktarskålen sker tillträdet till de dryga 3 000 sittplatserna och 1 200 ståplatserna på detta etage. Förutom detta finns fyra sportpubar samt en rad kiosker och kaffestånd utspridda över utrymmena bakom läktarna, sportpubarna finns i hörnen av byggnaden med utsikt över staden och Ö-viksfjärden. På den bortre långsidan har man varit frikostig med fönster mot fjärden och Höga Kustens nordligaste förgreningar.

Etage 3

Etage 3 kommer du in på ifall du är en av de 516 personer som får plats i de sammanlagt 48 logerna, eller är en av de 147 restauranggäster som kan sitta och se på hockey med något att äta och dricka. Restaurangen har även öppet till vardags och serverar en lunchbuffé.

Etage 4

Etage 4 ger tillträde till den övre läktarskålen och dess cirka 2 000 sittplatser. Egentligen var det tänkt att det skulle ha slutat där, med en total publikkapacitet på 7 200 personer, men ovanför dessa sittplatser på den bortre långsidan har man dessutom tryckt in sammanlagt 400 ståplatser för MoDos ungdomslag (250) samt för en sponsors anställda (150). Några av arenans mest prisvärda stolar hittar man för övrigt i hörnen av denna övre läktarskål, med god översikt utan att man tappar ett djupperspektiv på banan.

Etage 5

Etage 5 innehåller mediautrymmen, kameraplatser, kommentatorshytter, måldomare samt ett ”säkerhetsrum”.

Etage 6

Etage 6 ger tillträde till teknikbrygga och kontroll av diverse arenafunktioner i övrigt.

 

Åskådarhistorik

*=Högsta notering genom tiderna